Mikael Broo, Malax

Det känns något motbjudande, som involverad i förberedelserna för vårdplanen för varg, att nu redovisa och kommentera vad den innehåller. I likhet med mig fick väl nämligen många andra godtrogna medverkanden i de så kallade hearingarna känslan av att man äntligen skulle få vara med om att påverka, hur vi vill ha det med rovdjurspolitiken i framtiden - i synnerhet när det gäller vargen. Men resultatet för våra trakter blev, som redan framgått av kommentarer från olika håll, något helt annat än de flesta väntat sig. Besvikelsen har inte uteblivit.

Före de offentliga mötena landet runt skickades en enkät ut med frågeställningar om vargen - en gallup som engagerade betydligt fler än de som ställde upp på de offentliga träffarna. Svaren som formulerades i den var förmodligen mer artikulerade och välformulerade än de som gavs vid hearingarna. De blev för känsloladdade för att ge några absoluta sanningar om deltagarnas åsikter och önskemål. Men säkert bekräftade träffarna många av de krav som också redovisats i enkätform. Några oklarheter om hur landsbygdsbefolkningen i Svenskösterbotten ville ha det fanns det nog därför inte efteråt.

Det framgår också tydligt och klart i vårdplanen. Och dessutom poängteras det, att lokala krav måste tillgodoses bättre än tidigare för att skötselplanen ska kunna accepteras även regionalt. Vargskyddet, betonar man, lyckas bäst om synpunkterna från de människor som lever i nära kontakt med vargen beaktas. Men i samma andetag slår man fast, att önskemålen och kraven från befolkningen inte kan tillgodoses av vare sig vår nuvarande lagstiftning eller genom att kräva att EU:s naturdirektiv ändras: Det senare innebär nämligen "en politisk process som fordrar övernationell vilja". Att både nationell lagstiftning liksom övernationell vilja kan ändras om ett flertal så vill låtsas man inte om.

I och med dessa konstateranden avslöjas direkt, att det aldrig funnits någon avsikt att låta kontakterna med befolkningen påverka vargskötselplanen. Vargenkäten och de offentliga träffarna var tydligen bara en skendemokratisk process, som skulle ge medborgarna intrycket av medinflytande när det gäller rovdjurspolitiken och framtiden.

Dessvärre kan man befara, att det remissförfarande som för närvarande pågår har samma syfte. I vårdplanen förekommer nämligen redan formuleringar i imperfektform: "I samband med remissbehandlingen av vårdplanen framställdes krav på regionala vargpopulationsmål.", "... framkom det att man, speciellt inom vargområdena, efterlyser ökad jakt på varg...", "... framfördes ett allmänt önskemål om intensifiering av den rovdjurssociologiska forskningen."

Utan att ha tagit del av vad andra sagt om tillgången på lämpliga vargrevir i Svenskösterbotten vågar jag påstå, att en överväldigande majoritet konstaterat, att det i våra trakter inte finns sådana områden. Kulturlandskapet i vår långsmala region rymmer inte skogsområden, som är tillräckligt stora som vargrevir och skulle därför inte ge vargen det livsutrymme den behöver för eget välmående. Men ändå slår man i vårdplanen fast, att "Finlands mångsidiga natur erbjuder lämpliga varghabitat i nästan hela landet." Och som alla redan vet anses Västra Finland med Svenskösterbotten som det allra lämpligaste området att sprida vargarna till för att "området erbjuder vargen goda livsmiljöer och gott om föda."

I renskötselområdet däremot sägs målsättningen vara enbart att säkra vargarnas vandring mellan Skandinavien och Ryssland. Östra Finland tröstas med att man åtminstone inte där ser något behov av att öka vargstammen. Hur det ska gå att styra invandrande vargar från Ryssland till Sverige och Norge utan att de stannar inom renskötselområdet sägs det ingenting om. Inte heller finns det i vårdplanen några tips om, hur man i Östra Finland ska kunna hålla vargbeståndet på dagens nivå.

En stor del av vårdplanen för varg handlar om, hur man ska förebygga skador som vargen förorsakar. Förslagen om dyra elstängsel som bara kan bekostas med allmänna medel om inte skyddskostnaderna överstiger den inhägnade egendomens värde utgör ringa tröst för fårfarmare och lantbrukare med nötboskap i lösdrift. Argumenten för flagglinor och vallhundar som effektiva skydd mot vargen liksom hur jägare kan skydda sina hundar med "vargsele" är varken övertygande eller trovärdiga. Som bästa skydd för jakthundarna rekommenderas annars rastgårdar - underförstått att det är bäst att överhuvudtaget inte jaga med hund i fortsättningen. Hur det i framtiden kommer att påverka älgjakten, som är så viktig för att begränsa skadorna för skogsbruket och älgkrockarna i trafiken, får vi inte veta.

Majoriteten av de enskilda och organisationer som framfört synpunkter på hur vi ska ha det med vargskötseln framöver har fört fram önskemål om att man lokalt kunde fatta beslut om åtgärder som reducerar vargstammen eller begränsar dess tillväxt. Vårdplanen avfärdar dock dessa krav med argumentet, att det på grund av vargens rörlighet och ojämna geografiska spridning är omöjligt. "Verksamheten bör tillsvidare koordineras på nationell nivå.", konstaterar man.

Till sist noterar jag att mycket litet sägs om, vad invandringen av vargar från Ryssland kan resultera i. Det fastslås bara, att migrationen inverkar på stammens genetiska sammansättning och livskraft. Inte med ett ord berör man det faktum, att vargstammens numerär i Finland samtidigt ökar i oväntat snabb takt samtidigt som den allt livligare trafiken över östgränsen riskerar att igen drabba vårt land med rabies eller med andra farliga sjukdomar som vargar från Ryssland kan sprida.

Det som tycks vara viktigast och som betonas mest i vargskötselplanen är, att bevara "vargens gynnsamma skyddsnivå", något som ständigt upprepas i vårdplanen. Vad det kan innebära för landsbygden och dess befolkning i framtiden verkar dock vara av underordnad betydelse.

Möjligen kommer vårdplanen att tillfredsställa EU-kommissionen så att den drar tillbaka stämningen inför EG-domstolen. Men någon lösning av det som landsbygdsbefolkningen i Svenskösterbotten och övriga Finland upplever som ett reellt problem presenterar vargskötselplanen inte.